Nattvasan - inför loppet snackades det om att det skulle bli magiskt, det skulle bli historiskt, det skulle bli mörkt, utmanande och en häftig upplevelse. Högt ställda förväntningar, minst sagt. Som affärsidé är ju konceptet genialiskt. Dra ner på servicen och marknadsför det som en del av upplevelsen!
Hur var det då? Jo, det var faktiskt precis så häftigt som man sa att det skulle vara. I förhandssnacket hade man fokuserat på att detta skulle vara en upplevelse, inte en tävling och jag tror att det också bidrog till den trevliga stämningen i spåret. I alla fall kände inte jag av någon hets där vi låg, i mitten av fältet.
På startplatsen var belysningen dämpad och det spelades stämningsfull musik. Några minuter innan start ombads alla släcka sina lampor och vi bjöds på en sprakande ljusshow innan det var dags att staka iväg över fältet, bort till den långa välkända backen. Även om startfältet var begränsat till 800 lag, 1600 löpare, var det trängsel och kö uppför backen. De flesta verkade ta det med ro och väl uppe släppte det och det var fri fart som gällde. Kroppen kändes pigg, fräsch och ivrig och under skidorna hade jag kanonglid. Härlig känsla!
Tyvärr fick min lagkamrat inte uppleva samma känslor. En sliten kropp efter ett tufft öppet spår några dagar innan i kombination med dåligt glid ger inte samma känsla. Men nu var det fokus på upplevelse och inte något tidsmål. Prestationen var att genomföra och jag var minst sagt nyfiken på hur kroppen skulle reagera på fysisk ansträngning under de många timmar som låg framför oss och dessutom på natten. Det har hunnit passera 6 år sedan jag senast åkte Vasaloppet och vad jag minns har jag bara kört ett fåtal pass över 2 timmar sedan dess och aldrig över 2,5 timmar. Hur skulle min kropp reagera?
Människokroppen är dock uthålligare än vad de flesta tror. Så länge vi bara förser den med energi i rätt mängd och vid rätt tillfälle tror jag den kan hålla på nästan hur länge som helst. Energimässigt körde jag samma upplägg som jag gjorde vid Öppet spår 2005 och Vasaloppet 2011, dvs en halv energikaka vid varannan kontroll och en gel vid de andra kontrollerna. Sportdryck vid varje kontroll samt några klunkar sportdryck mellan varje kontroll. Det funkade bra även denna gång. När vi kom till Eldris kände jag att jag hade tillräckligt med energi i kroppen så jag skippade den sista gelen och nöjde mig med lite sportdryck.
Att min lagkompis hade en tung dag i spåret gjorde på sett och vis min upplevelse av Nattvasan ironiskt nog större. Istället för att borra ner huvudet och slita hade jag både tid och energi över till att verkligen supa in atmosfären och njuta av upplevelsen. Att det dessutom bara var ett par minusgrader och grymt fina spår gjorde inte upplevelsen sämre. Utmed banan var det mycket mer publik än jag hade förväntat mig. Många hade tänt eldar och flyttat ut "fredagsmyset" från stugorna till skidspåret, för att beskåda och heja fram oss! På ett ställe åkte vi igenom en lång allé av facklor och lyktor, jättemysigt! Häftigast var dock igloon som vi åkte igenom efter Hökberg där de bjöd på hemgjorda chokladbollar, mums!
Jag är så imponerad av min lagkamrat. Vilket psyke den tjejen har! När vi efter några kilometer kommit upp på myrarna och det börjar gå lite lätt utför konstaterar hon att glidet på hennes skidor inte är det bästa (vilket syntes lång väg) och kroppen känns lite sliten. Där och då tror jag att många i hennes kläder hade kastat in handduken och tänkt att det inte är värt mödan att skida till Mora mitt i natten under de förutsättningarna, men inte min lagkamrat, hon gnetar på, kilometer efter kilometer, kontroll efter kontroll. Inget gnäll, bara matar på, och där bredvid glider jag retligt lätt fram på mina skateskidor och undrar om hon vill vara i sin egen bubbla eller om jag ska babbla på för att skingra tankarna en stund. Kändes minst sagt orättvist och inte kunde jag hjälpa henne genom att byta skidor en stund då vi hade olika bindningar.
Efter drygt 7,5 timmes åkning nådde vi Moraparken där sambon klivit upp mitt i natten för att heja fram oss den sista biten in mot målet.
I mål kom vi och nu har vi skrivit historia genom att åka den första Nattvasan någonsin och för egen del kan jag lova att det inte var min sista. Om jag bara får vara frisk och hel så räknar jag med att stå på startlinjen den 2 mars 2018 igen. Nu undrar jag bara vem som vill göra mig sällskap? Är du sugen får du gärna höra av dig!
 |
| Laddade, nervösa och förväntansfulla innan start |
Hur var det då? Jo, det var faktiskt precis så häftigt som man sa att det skulle vara. I förhandssnacket hade man fokuserat på att detta skulle vara en upplevelse, inte en tävling och jag tror att det också bidrog till den trevliga stämningen i spåret. I alla fall kände inte jag av någon hets där vi låg, i mitten av fältet.
På startplatsen var belysningen dämpad och det spelades stämningsfull musik. Några minuter innan start ombads alla släcka sina lampor och vi bjöds på en sprakande ljusshow innan det var dags att staka iväg över fältet, bort till den långa välkända backen. Även om startfältet var begränsat till 800 lag, 1600 löpare, var det trängsel och kö uppför backen. De flesta verkade ta det med ro och väl uppe släppte det och det var fri fart som gällde. Kroppen kändes pigg, fräsch och ivrig och under skidorna hade jag kanonglid. Härlig känsla!
Tyvärr fick min lagkamrat inte uppleva samma känslor. En sliten kropp efter ett tufft öppet spår några dagar innan i kombination med dåligt glid ger inte samma känsla. Men nu var det fokus på upplevelse och inte något tidsmål. Prestationen var att genomföra och jag var minst sagt nyfiken på hur kroppen skulle reagera på fysisk ansträngning under de många timmar som låg framför oss och dessutom på natten. Det har hunnit passera 6 år sedan jag senast åkte Vasaloppet och vad jag minns har jag bara kört ett fåtal pass över 2 timmar sedan dess och aldrig över 2,5 timmar. Hur skulle min kropp reagera?
Människokroppen är dock uthålligare än vad de flesta tror. Så länge vi bara förser den med energi i rätt mängd och vid rätt tillfälle tror jag den kan hålla på nästan hur länge som helst. Energimässigt körde jag samma upplägg som jag gjorde vid Öppet spår 2005 och Vasaloppet 2011, dvs en halv energikaka vid varannan kontroll och en gel vid de andra kontrollerna. Sportdryck vid varje kontroll samt några klunkar sportdryck mellan varje kontroll. Det funkade bra även denna gång. När vi kom till Eldris kände jag att jag hade tillräckligt med energi i kroppen så jag skippade den sista gelen och nöjde mig med lite sportdryck.
Att min lagkompis hade en tung dag i spåret gjorde på sett och vis min upplevelse av Nattvasan ironiskt nog större. Istället för att borra ner huvudet och slita hade jag både tid och energi över till att verkligen supa in atmosfären och njuta av upplevelsen. Att det dessutom bara var ett par minusgrader och grymt fina spår gjorde inte upplevelsen sämre. Utmed banan var det mycket mer publik än jag hade förväntat mig. Många hade tänt eldar och flyttat ut "fredagsmyset" från stugorna till skidspåret, för att beskåda och heja fram oss! På ett ställe åkte vi igenom en lång allé av facklor och lyktor, jättemysigt! Häftigast var dock igloon som vi åkte igenom efter Hökberg där de bjöd på hemgjorda chokladbollar, mums!
 |
| Allé av facklor |
Jag är så imponerad av min lagkamrat. Vilket psyke den tjejen har! När vi efter några kilometer kommit upp på myrarna och det börjar gå lite lätt utför konstaterar hon att glidet på hennes skidor inte är det bästa (vilket syntes lång väg) och kroppen känns lite sliten. Där och då tror jag att många i hennes kläder hade kastat in handduken och tänkt att det inte är värt mödan att skida till Mora mitt i natten under de förutsättningarna, men inte min lagkamrat, hon gnetar på, kilometer efter kilometer, kontroll efter kontroll. Inget gnäll, bara matar på, och där bredvid glider jag retligt lätt fram på mina skateskidor och undrar om hon vill vara i sin egen bubbla eller om jag ska babbla på för att skingra tankarna en stund. Kändes minst sagt orättvist och inte kunde jag hjälpa henne genom att byta skidor en stund då vi hade olika bindningar.
 |
| Vätska och energipåfyllning i Eldris |
Efter drygt 7,5 timmes åkning nådde vi Moraparken där sambon klivit upp mitt i natten för att heja fram oss den sista biten in mot målet.
 |
| Snart i mål |
I mål kom vi och nu har vi skrivit historia genom att åka den första Nattvasan någonsin och för egen del kan jag lova att det inte var min sista. Om jag bara får vara frisk och hel så räknar jag med att stå på startlinjen den 2 mars 2018 igen. Nu undrar jag bara vem som vill göra mig sällskap? Är du sugen får du gärna höra av dig!
Vasalopps-TV med Nattvasan och Barnens Vasalopp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar