Nattvasan 2017

Nattvasan - inför loppet snackades det om att det skulle bli magiskt, det skulle bli historiskt, det skulle bli mörkt, utmanande och en häftig upplevelse. Högt ställda förväntningar, minst sagt. Som affärsidé är ju konceptet genialiskt. Dra ner på servicen och marknadsför det som en del av upplevelsen!

Laddade, nervösa och förväntansfulla innan start

Hur var det då? Jo, det var faktiskt precis så häftigt som man sa att det skulle vara. I förhandssnacket hade man fokuserat på att detta skulle vara en upplevelse, inte en tävling och jag tror att det också bidrog till den trevliga stämningen i spåret. I alla fall kände inte jag av någon hets där vi låg, i mitten av fältet.

På startplatsen var belysningen dämpad och det spelades stämningsfull musik. Några minuter innan start ombads alla släcka sina lampor och vi bjöds på en sprakande ljusshow innan det var dags att staka iväg över fältet, bort till den långa välkända backen. Även om startfältet var begränsat till 800 lag, 1600 löpare, var det trängsel och kö uppför backen. De flesta verkade ta det med ro och väl uppe släppte det och det var fri fart som gällde. Kroppen kändes pigg, fräsch och ivrig och under skidorna hade jag kanonglid. Härlig känsla!

Tyvärr fick min lagkamrat inte uppleva samma känslor. En sliten kropp efter ett tufft öppet spår några dagar innan i kombination med dåligt glid ger inte samma känsla. Men nu var det fokus på upplevelse och inte något tidsmål. Prestationen var att genomföra och jag var minst sagt nyfiken på hur kroppen skulle reagera på fysisk ansträngning under de många timmar som låg framför oss och dessutom på natten. Det har hunnit passera 6 år sedan jag senast åkte Vasaloppet och vad jag minns har jag bara kört ett fåtal pass över 2 timmar sedan dess och aldrig över 2,5 timmar. Hur skulle min kropp reagera?

Människokroppen är dock uthålligare än vad de flesta tror. Så länge vi bara förser den med energi i rätt mängd och vid rätt tillfälle tror jag den kan hålla på nästan hur länge som helst. Energimässigt körde jag samma upplägg som jag gjorde vid Öppet spår 2005 och Vasaloppet 2011, dvs en halv energikaka vid varannan kontroll och en gel vid de andra kontrollerna. Sportdryck vid varje kontroll samt några klunkar sportdryck mellan varje kontroll. Det funkade bra även denna gång. När vi kom till Eldris kände jag att jag hade tillräckligt med energi i kroppen så jag skippade den sista gelen och nöjde mig med lite sportdryck.

Att min lagkompis hade en tung dag i spåret gjorde på sett och vis min upplevelse av Nattvasan ironiskt nog större. Istället för att borra ner huvudet och slita hade jag både tid och energi över till att verkligen supa in atmosfären och njuta av upplevelsen. Att det dessutom bara var ett par minusgrader och grymt fina spår gjorde inte upplevelsen sämre. Utmed banan var det mycket mer publik än jag hade förväntat mig. Många hade tänt eldar och flyttat ut "fredagsmyset" från stugorna till skidspåret, för att beskåda och heja fram oss! På ett ställe åkte vi igenom en lång allé av facklor och lyktor, jättemysigt! Häftigast var dock igloon som vi åkte igenom efter Hökberg där de bjöd på hemgjorda chokladbollar, mums!

Allé av facklor

Jag är så imponerad av min lagkamrat. Vilket psyke den tjejen har! När vi efter några kilometer kommit upp på myrarna och det börjar gå lite lätt utför konstaterar hon att glidet på hennes skidor inte är det bästa (vilket syntes lång väg) och kroppen känns lite sliten. Där och då tror jag att många i hennes kläder hade kastat in handduken och tänkt att det inte är värt mödan att skida till Mora mitt i natten under de förutsättningarna, men inte min lagkamrat, hon gnetar på, kilometer efter kilometer, kontroll efter kontroll. Inget gnäll, bara matar på, och där bredvid glider jag retligt lätt fram på mina skateskidor och undrar om hon vill vara i sin egen bubbla eller om jag ska babbla på för att skingra tankarna en stund. Kändes minst sagt orättvist och inte kunde jag hjälpa henne genom att byta skidor en stund då vi hade olika bindningar.

Vätska och energipåfyllning i Eldris

Efter drygt 7,5 timmes åkning nådde vi Moraparken där sambon klivit upp mitt i natten för att heja fram oss den sista biten in mot målet.

Snart i mål

 I mål kom vi och nu har vi skrivit historia genom att åka den första Nattvasan någonsin och för egen del kan jag lova att det inte var min sista. Om jag bara får vara frisk och hel så räknar jag med att stå på startlinjen den 2 mars 2018 igen. Nu undrar jag bara vem som vill göra mig sällskap? Är du sugen får du gärna höra av dig!

 Vasalopps-TV med Nattvasan och Barnens Vasalopp

Stort TACK Janna att du fick mig att fundera på att åka Nattvasan och ett ännu större TACK till Jenny som med kort varsel ställde upp och följde med på färden! Utan er hade jag inte fått uppleva detta. Slutligen ett stort TACK till barnvakten som gjorde det hela genomförbart! Kram på er!

Festen är över för den här gången

Oj vad tiden går fort när man har roligt. Och vad trött man blir när man som småbarnsförälder väljer att åka skidor halva natten, istället för att passa på att sova när barnen sover.

Att skriva blogginlägg har inte funnits på kartan den senaste tiden men nu har vi kommit hem och landat lite. Efter att på 25 dygn tillbringat 21 nätter i husvagnen, kan jag erkänna att det känns lite skönt att vara hemma igen.

Igår var förskolan stängd så det blev en utflykt busfabriken i Norrköping. Personligen är jag inte särskilt förtjust i sådana ställen. Så fort någon nämner ordet lekland, uppstår en viss bacill-skräck och jag ser framför mig hur hela familjen ligger däckad med både influensa och magsjuka. Men när D1 började prata om det för några dagar sedan och snällt frågade om vi inte kunde åka till något lekland snart, fick hon sin vilja igenom. Det var ju över ett år sedan sist och förkylda var vi ju redan så på’t bara.

Kul med bollar, D1 tillsammans med kompis på Busfabriken

Så vad mer har hänt? Förra onsdagen blev det en utflykt till Älvdalen igen för att hämta pjäxorna jag beställt och på kvällen kom barnens mormor och hälsade på oss i husvagnen. Skönt att få lite hjälp med barnen och efter nattning fick jag chansen att testa de nya pjäxorna i skidspåret. Inledningsvis fick jag lite ont i fötterna men efter några kilometer kändes pjäxorna kanon. Utvecklingen går ju framåt och att byta upp sig 20 årsmodeller gör en hel del skillnad kan jag lova! Till nästa säsong tror jag att jag även ska uppgradera mina 22 år gamla skateskidor. Lägg till lite mer träning på det, så finns det goda chanser att skejtåkningen kommer vara riktigt rolig nästa år!

På torsdagen tog vi det ganska lugnt. En skidtur med barnen i Vasaloppsspåret och en sväng på mässan, som vi besökt nästan varje dag den varit öppen. 

Med mormor mot målet i Mora

På kvällen välkomnade vi sambon som kom upp efter avklarad jobbvecka.

Fredagen inleddes med att sambon åkte sträcka 4, mellan Oxberg och Hökberg, på Stafettvasan. Laget hade som mål att klara 6 timmar och de gick i mål på 5 timmar och 41 minuter. Grattis till en bra prestation Synsam Lysekil!

Redo för start!

3/5 av laget Synsam Lysekil

Själv försökte jag ta det så lugnt som möjligt och förbereda mig inför kvällens stora utmaning, Nattvasan. Mer om den upplevelsen kan ni läsa i ett kommande blogginlägg.

På lördagen var det D1’s tur att tävla i Vasaloppsspåret, då det var barnens Vasalopp. 900 meter långt, start på campingen och målgång i det stora riktiga målet. Häftigt värre! Att träffa kompisar både före start och efter målgång och att bli intervjuad gjorde upplevelsen ännu större och bättre enligt D1.

D1 mot mål i Barnens Vasalopp

På söndagen var det dags för veckans sista lopp, Vasaloppet. Vanligtvis brukar jag bänka mig i tv-soffan första söndagen i mars men inte i år. Efter att ha sett starten och inledningen av loppet på tv tog jag en tur i skidspåret. Hur kul det än är att titta på skidor på tv så är det lite roligare att åka själv och framför allt mår man ju så mycket bättre efteråt. 

Eldris -lugnet före stormen, snart kommer täten

När jag på hemvägen passerade Eldris, fick jag höra att täten var mindre än 20 minuter efter mig, så trots trötta muskler var det bara att trycka på i stakningen hela vägen tillbaka. Lite ovant att ha så mycket publik och hejarop när man tränar. :-) Jag lyckades hålla undan och 5 minuter senare kunde vi se den stora tätklungan staka genom campingen och upp för Auklandbacken i ryslig fart.

Känd från TV - täten på väg mot Auklandbacken

Under hela dagen ramlade det sedan in löpare mot mål. Vi försökte heja på så många som möjligt men på eftermiddagen tog vi en paus och gick och bowlade istället.

Bästa hejaklacken!

Slutpatullen på väg mot mål

Efter en rolig och händelserik vecka var det i måndags dags för hemfärd. Sambon klev återigen upp i ottan och tog morgontåget. Jag och tjejerna tog det lite lugnare, fixade det sista och packade in oss i bilen innan vi återigen styrde hemåt. 

Träff med Gustav Vasa i skidspåret